Tänk vad engagerad man kan bli över en liten hund. Trots att det inte är min hund har jag blivit som värsta mamman. Jag pysslar om lilla Wilma köper ben till henne, tröstar henne när hon är ledsen, sover i mörkret som hon vill trots att jag är mörkrädd. Jag frågade Nalle (a k a NalleBalle) igår om han ville se en bild på Wilma. Han svarar "Huahuan?" Ehrm.. ja "chihuahuan" svarar jag. Tar fram en bild på henne från mobilen och han utbrister "VILKEN LITEN GNURP!" Hans ögon tåras. En kväll när jag låg och läste sprang Wilma och hämtade en tuggpinne. Den lämnar som stora platta skärvor som inte är så sköna när dom tränger in i huden. Jag lyfte upp henne i sängen och lät henne ligga där och tugga på sin pinne. (Trots att hon inte får det för David) Då kommer David förbi och tittar in.
David: Är det verkligen bra att hon ligger i sängen och äter den där?
Jag: Men...men..men.. hon tycker ju att det är så mysigt!
David: ...ja... det förstås..
David går därifrån, överbevisad.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar